vandaliserad

Hej. Det var ett tag sen jag uppdaterade ordentligt. Har helt enkelt inte haft tid. Det händer mycket här nu. Har ångest konstant över att jag har gått upp i vikt under semestern. Ligger och försöker komma på en undanflykt för middagen ikväll. Jag får fortsätta kämpa hårt som fan för att lyckas gå ner mycket och fort nu. Men jag ska kämpa. Eller just nu är det inte ens en kamp, för det finns bara ett sätt och just nu är det inte jobbigt att motstå sug eller mat. Det är bara mina föräldrar som kommer i vägen. Men inte länge till.

Jag jobbar. Laxen ligger i kylskåpet och jag kan nästan höra den håna mig -.- Jag vill inte äta. Jag vill inte se högre siffror på vågen. Men jag har ju också sagt till mig själv att jag inte vill fucka upp förbränningen totalt. Och jag har inte mina äppelcidervinäger tabletter här (som ökar förbränningen, tar de när jag fastar eller liknande).

Ibland ser jag folk som äter. På stan eller liknande, de sitter i lugn och ro och njuter av maten. Jag förstår det inte, jag förstår inte hur man kan njuta av mat. Visst, ibland önskar jag att jag också kunde göra det. Till exempel när man ska äta med vänner eller vid födelsedagar och sådär. Men jag kan inte se maten som njutning. Jag ser bara hur det lägger sig på min kropp och hur den växer. Och om det är något den inte behöver göra så är det att växa.

Dagen i matväg har väl gått okej! Runt 600 kcal. Nu ska jag på lite festligheter. Och annars har jag inte så mycket kul att säga.. Kör på en bildbomb istället!

Man kan ju alltid drömma sig bort lite ♥

Jag har gått ner två hekto. TVÅ HEKTO. Fyfan vad dåligt.. Detta är alltså på nästan en vecka. Är nästan förvånad att jag gått ner överhuvudtaget dock. Hatar matinställningen hos pappa. De lägger upp på tallriken, sitter tills jag ätit upp och blir sjukt misstänksamma om jag säger att jag äter hos en vän "aaaeeh ska du inte ha lite iallafall?" BLÄ. Jag vill inte bli mer fetto än vad jag är. Nu har de dock åkt och jag ska vara hemma själv en vecka. Tummen upp. Sen är detta sista gången jag bor här. Sen flyttar jag hemifrån. SATAN vad nice det ska bli.

Om två dagar har det gått en vecka.
Jag. måste. rasa.

Nu är det dags att sluta tjura. Det mår ingen bra av. Jag har pratat med pojken, och han verkar till och med beredd att hälsa på mig när jag flyttar. Så nu ska jag inte gå och tycka synd om mig själv. Det finns de som har det värre. Nu ska jag börja ta tag i maten på allvar igen också. Har blivit några avskedsmiddagar och då har jag inte orkat/velat säga emot mina älskade vänner. 

Nu tar jag tag i livet igen :)

Går runt i ett ständigt vakuum. Maten går dåligt och jag saknar honom. Jag vet att det aldrig kan bli något. Det svider hur mycket båda vill. Jag tror han hade varit bra för mig. Men det är omöjligt. Några gånger hinner jag träffa honom igen. Vi har en vecka. Jag antar att det är bättre än inget.

Men jag borde inte träffa honom.
Det kommer göra så mycket mer ont.
Blir jobbigare ju mer jag lär känna honom.

♥ it hurts..

Det har hänt en hel del om man säger så. Det är därför jag varit lite frånvarande. Var ju på fest med killen jag pratade om i lördags. Det var fint. Han är fin. Han tycker om mig. Han bryr sig om mig. Och allt detta efter en fet ångestattack på festen som slutade i köttade handleder. Har noll, zero, minne. Men jag vet att han finns kvar trots han sett. Och han är underbar.

Och så kan det inte bli något.
För jag flyttar.

Puh, mycket i huvudet. Maten har väl gått sådär.. Inte jättebra, men inte heller jättedåligt. Är hos min pappa och här är mycket svårare att komma ifrån maten. Ska iallafall vara hemma själv en vecka, så det är ju fint.

Jag har suttit ute på balkongen och kedjerökt hela kvällen. Skönt att vara hemma själv. Popcorn slank ner när min vän var här. Jag hoppas jag inte gått upp imorgon.. Måste vara på 61 kg.

Imorgon är en efterlängtad dag. Ska på fest tillsammans med en kille jag träffat några gånger tidigare. Ska bli spännande att se hur det är i verkligheten denna gången. På sms har han varit väldigt off den senaste tiden. Han har säkert ångrat sig om mig. Förstått att jag faktiskt inte är så speciell som han sa innan. Jag hoppas det blir bättre när vi ses. Egentligen borde jag inte träffa honom. Jag flyttar ju trots allt snart. Men åh, jag måste få se hans vackra ansikte igen. För vacker är vad han är. Otroligt vacker.

Klump i magen. Nervös. Förväntansfull.